Nu har vi gjort det, igår kom vi ned hoppandes från vulkanen Acentenango, det var 5 timmars svettigt malande uppför. Brant lössand första 30 minutrarna upp till checkin entren som sedan fortsätter med två timmar ordentligt brant uppåt.

Paus var tjugonde minut för att vänja kroppen med höjdskillnaden och det behövdes verkligen, inte för att det blev jobbigt att andas, snarare vaderna som ibland behöver en paus. Men det finns folk som råkat illa ut just på grund av att dem inte fått i sig tillräckligt mycket vatten och inte accepterat höjden och lufttrycket uppe på vulknerna. Efter lunchen halvvägs upp till toppen blir vägen upp planare och vi tog oss fram till campet.

Solnedgång

Tio minuter längre bort från campet såg vi en fantastisk fin solnedgång med volcan de Fuego som sprutar upp lava och kokar, som påminner att allt behöver inte synas för att finnas och komma upp, om moder jord magiska krafter.

Vi somnade tillslut till ljudet av vulkanen som sprakade, smällde och exploderade och dagen därpå gick jag upp själv för att titta på soluppgången medan Micke hade huvudvärk.

Frukost och sedan en skön tur nedför berget som tog oss c:a 2 timmar.

Nöjda med träningsvärk

Vi hade hade hört så mycket om denna hike och vi möttes av motsatsen. Det skulle vara kallt, super små portioner mat, för lite vatten. Vi bor just nu på ett hostel som tänkter på kulturen, miljön och framtiden för staden och likväl gjorde dem som anordnade hiken, CA travelers. Är verkligen så himla nöjd. Den ena bakdelen kan vara 13 gapiga holländare som var på studentresa, dem hade kul och det hördes 🙂

Lämna ett svar